marikathoren

Hemma igen på ön där alla möjligheter är som bortblåsta.

I Hallsberg/kumla skjuter dom varandra, slår ihjäl varandra, åker volvo, super varje dag och fyllekör till jobbet.
Varför känner jag mig mer inspirerad där? Varför vill jag hellre plugga hela dagen, sluta röka, börja träna och vända mitt liv när jag är på en plats där inget sådant betende finns att hitta?

Kanske är det just därför. Driften som samhället givit vår generation; att vara annorlunda. Driften efter att sticka ut, synas och på så vis känna sig speciell i massan.


Jag skulle klara ett nyttigare, mer studiefokuserat liv om det inte var för den sociala biten. Vänner faller ifrån och skapar sig ett liv utan min närvaro. Jag gillar inte det. Jag vill finnas där när något händer. Inte på ett mentalt stöttande sätt. Utan ett fysiskt begärande sätt.   När dom är ute och har kul, eller även hamnar i tråkigare situationer vill jag också vara med.
För om jag sitter här, pluggar mina ämnen, låser in mig och stänger ute allt som inte bör höra till min "hälsosamma" och framtids belönande livsstil så kommer jag att missa ALLT. Varje människas allt skiljer sig från någon annans allt. Nu råkar det vara så att det allt jag har i mitt liv är de fysiskt upplevda händelserna med min vänner.

Jag vill inte leva under en sten. Jag vill inte leva ett ohälsosamt liv. Jag vill inte missa min chans att bli vad jag vill.

Vad jag vill är att ha mer än 24h om dygnet. Vad jag vill är att kunna teleportera mig mellan platser. Vad jag vill är att dela mig i två och leva två livsstilar. Men multiplitiva personligheter är nog egentligen inte min grej.